HållbarHäst

Rädda rykten, skritten och relationen till hästen

2012-02-05T09:00:00.000+01:00

Att skriva ett blogginlägg om hur stressade vi allihop är känns överflödigt, så jag tänkte fokusera på det vi kanske drar in på/tappar bort när tiden känns knapp. Att rykta länge och noga. Skritta länge och avslappnat. Ta hand om relationen mellan häst och människa, vänner emellan.

Rykten håller tydligen på att försvinna i svenska stall. Med välklippta, välbadade hästar som har täcken på sig i hagen så fyller knappast rykten någon funktion i rengöring av hästen, det räcker att ta ett varv med rotborsten innan man sadlar. Men en stund med ryktborste och skrapa ger andra värdefulla resultat. Ytlig massage av hela hästen. Ett verktyg för att upptäcka små förändringar i huden och hårremmen. Blankare päls eftersom huden stimuleras att släppa ifrån sig fett.

Du får också mer vältonade armmuskler (en tränare som jag har ridit för sa att man ska rykta i t-shirt oavsett årstid/väderlek, om du fryser så ryktar du inte tillräckligt energiskt). Men främst av allt ger det häst och ryttare en stund tillsammans då man kan passa på att vårda relationen mellan häst och människa. "Bonding" på engelska, men finns det något bra ord på svenska?

Att skritta länge och avslappnat kommer också på undantag, framförallt i större stall med tillgång till skrittmaskin. Ja, hästen skrittar aktivt i X antal minuter, byter varv och skrittar på andra hållet i X antal minuter. En del hästar verkar varva ner mentalt i skrittmaskinen och tycka att det är helt ok och det är helt klart tidseffektivt för människorna i (tävlings?)stallet. Och den skritten är givetvis bättre än ingen skritt alls.

Men för mig är en skrittrunda så mycket mer än upp- eller nedvärmning. En chans att se något annat än ridhuset/ridbanan, att njuta av varandras sällskap, vare sig man skrittar ut ensam eller i grupp, och, återigen, en möjlighet att vara med sin fyrbenta kompis i lugn och ro.

Jag har valt att ha häst av flera anledningar, men den främsta är varken att jag gillar att gå upp tidigt sju dagar i veckan, lägga pengar i vad som helt uppenbart är som ett svart hål eller ständigt oroa mig över mina djurs hälsa, även om alla dessa tre saker är del av min vardag på grund av fyrbeningarna i stallet.

Jag har inte heller häst av träningsskäl, att jag kommer ut och rör på mig är bara en positiv sidoeffekt. Jag har häst för att jag värdesätter vänskapen mellan häst och människa och för att jag mår bra av att vara tillsammans med dem.

Fundera på varför du har valt att ha häst. Om det är av delvis samma skäl som jag: rykta, skritta och ta hand om vänskapen mellan er båda. Because you're worth it.

...sopa, sopa, sopa, sopa... (del 1)

2012-01-22T19:30:00.000+01:00

Jag har precis läst "Familjens projektledare säger upp sig" av Gunilla Bergensten. Igen. Hon skriver träffsäkert och vasst och argt om hur hennes familjs vardag fungerar tack vare att hon har koll på läget. I likhet med sina väninnor (och säkert många, många andra kvinnor) curlas det för fullt. Inte bara för barnen utan lika mycket för mannen. Hon vet vilka av barnens kläder som är smutsiga/hela/för små/hos mormor. Vad som behöver handlas till hemmet/barnkalaset/you name it. Drottning av logistik. Och vem har inte känt så?

De flesta av oss sopar för någon eller några. Barn eller man, syskon, föräldrar, kollegor, kanske chefen? Själv sopar jag i särklass mest av allt för mina djur. En tvättäkta curlingmatte. Väldigt ofta kretsar väldigt mycket kring djuren, och nu menar jag inte sådant som de helt enkelt måste ha för att må bra, som mat, utevistelse, rena boxar m.m. utan ren curling/bortskämning. Varför det curlas? Det får sparas till ett annat inlägg.

Hunden vill ligga i sängen, vilket innebär att det är fysiskt omöjligt att själv ligga någorlunda bekvämt där samtidigt. Resultat? Hunden ligger på rygg, diagonalt över sängen, med tassarna i vädret och snarkar, medan matte ligger hoprullad som en kanelbulle vid ena huvudkudden (som jag faktiskt har fått behålla, hittills). Visst kan jag säga till henne att gå ner, och hon lyder, men hon tycker ju att det är så mjukt och mysigt i sängen ju!

Undulaterna som högljutt påtalar att de vill ha ny portion fröblandning, nytt väl kylt dricksvatten och nytt, väl tempererat badvatten i samma ögonblick som jag och A satt oss ner i soffan. Resultat? Jag kommer tillbaka till ljummen mat och en soffa som hunden, i ett obevakat ögonblick, har passat på att hoppa upp och lägga sig tillrätta i. Att låta dem vänta är otänkbart, delvis p.g.a. att det är helt omöjligt att höra vad som sägs på tv annars.

Hästarna vill ut fastän det ösregnar. Matte tar på regntäcken och släpper ut, serverar hö i hagen (för det vill de ju ha!) och håller koll på när de stackarna börjar se genomvåta ut. Då är det dags att ta in, servera mer hö (för det vill de ju ha!), av med våta täcken, på med torra täcken och ut i hagen igen när höet är uppätet. För innan dess har de minsann ingen lust att lyfta huvudet för att få på sig torra grimmor.

Och om jag inte står på scoutmanér redo i samma sekund som höet tar slut så ska det gnäggas. Och tjatas. Som om de aldrig får lov att vara ute. Min fasa är att någon utomstående ska höra dem i det läget, för det låter verkligen som att det är hemskt synd om mina stackars hästar. Och när jag släppt ut dem så kallar de på mig igen. "Höet är slut!" "Vi får ALDRIG något att äta!" Och mer hö serveras (för det vill de ju ha!). Och jag sopar vidare...

Stolthet, fördom och vita lögner i skilda hästvärldar

2011-11-25T08:00:00.002+01:00

Alla som tillbringat tid i större stallar vet att det i många fall utspelar sig något slags såpopera mellan ridhus, stallgångar och sadelkammare. Förutom den allmänt (ö)kända tjejmaffian i ridskolestallet (med sträng hierarki om vem som får borsta vilken sköthäst vissa dagar i veckan) så pågår den precis lika mycket mellan olika discipliner. Hur andra sköter (eller missköter?) sina hästar är tyvärr inget ovanligt samtalsämne, ibland kryddat med en och annan lögn som kan vara betydligt solkigare än såpoperans vita dito.

Det är med viss stolthet i rösten som vi presenterar oss själva som hopp-/dressyr-/western-/islandsryttare, vi identifierar oss med de värden som disciplinerna står för, och har stadigt förankrade uppfattningar (=fördomar) om andras sätt att träna och hålla häst. Hoppjerkor rider slarvigt, dressyrtanter harvar bara runt i ridhuset, islandsfolk är snobbiga, westerncowboys är inte rädda om sina hästar, travgubbar gör bara som de alltid har gjort och skogsmullar saknar ambitioner med sin ridning.

Visst är vi olika i vår hästhållning, i allt från hovbeslag till val av foder, åsikter om lämpligt träningsunderlag och effektiva övningar, vad som är "korrekt arbetsform" och ett bra bett, men är våra hästvärldar verkligen så vitt åtskilda? Vi har trots allt det gemensamt att vi älskar våra hästar. Vi vill alla ha en hållbar, frisk, glad, välpresterande och välmående häst i stallet (eller i lösdriften).

Jag tror att vi alla hade vunnit på att vara lite mer öppna för andras idéer och lite mindre revirtänkande. Släppa prestigen och fråga ärligt och ödmjukt varför den andra ryttaren gör som han/hon gör, istället för att höja på ögonbrynen och tänka "typiskt hopp-/dressyr-/westernryttare". Kanske kan jag (om jag vill...) lära mig något som jag själv har nytta av i min träning.

Och då vinner hästarna på det, både min egen och den andra ryttarens. Min eftersom jag får ytterligare ett perspektiv på hästhållning och träning. Den andras eftersom den ryttaren blir medveten om hur han/hon tränar och varför.

Sist men inte minst viktigt i sammanhanget, jag tycker det skulle vara befriande att slippa höra orden "dressyrövning", "hoppövning" och liknande. Att hoppa studs tränar koordination och snabbhet i benen, oavsett om hästen som ska utföra det är efter Briar eller Cardento. Och att rida skolor är en lika stärkande och samlande övning för en quarter som för en islänning.

Från vårsonat till volter

2011-03-24T12:20:00.000+01:00

Jag har under många år spelat fiol, eller violin som det också kallas. Jag har ingen aning om hur många timmars övning jag har bakom mig, men det är MÅNGA, och troligtvis har en stor del av de timmarna inte varit så särskilt effektiva, eftersom de har genomförts i min ensamhet, utan vägledning och utan tydliga mål.

Detsamma gäller min ridning, och här tror jag många hobbyryttare känner igen sig. Med hobbyryttare menar jag inte att man saknar kunskap eller ambitioner, utan att man helt enkelt rider utan att tävla. Jag är hobbydressyrryttare, tycker det är roligt att träna men blir alltför nervös i tävlingssammanhang för att kunna njuta av det. Och så blir hästen spänd för att jag är spänd och sen blir det pannkaka av alltihop.

Med tävlingar i sikte faller det sig naturligt att ha tydligt uppsatta mål och delmål. På tävlingsdagen är det upp till bevis. Har träningen framskridit enligt planerna? Nådde vi mitt mål, hästen och jag? Felfria i 1,30, över 65% i LA, nytt personbästa för säsongen?

Även om jag inte tävlar så kan jag träna min häst med målet att kunna rida ett hyfsat LA-program till sommaren. Sätta upp tydliga (och rimliga) mål med min träning. Stycka upp målet i etapper, delmål. Olika moment i dressyrridningen, olika fraser i musiken. Ta en fras, ett moment i taget. Ta nästa. Sätt ihop dem. Och här kommer en av de viktigaste lärdomarna från ett av mina (lärarledda) övningspass med fiolen.

En gång i veckan övade jag tillsammans med en professionell pianist. Jag jobbade med en svår passage i vårsonaten (Beethoven) och Kom Inte Vidare. Total frustration. Gråtfärdig av tillbakahållen ilska. Lektionen avslutades med att han uppmanade mig att öva på det jag inte kan. Klockrent.

Jag insåg det själv i samma ögonblick som han sa det. Jag lade för mycket tid på att öva på det jag redan var bra på, det som var roligt att spela för att det gick av sig själv. Men det jag inte kunde blev inte heller bättre från vecka till vecka, för det var ju urtrist att stå och harva med sånt som gick dåligt?

Likadant var det vid den tiden med min ridning. Om volterna i höger varv blir runda men i vänster varv ser ut som ägg (eller kanske pannkaka), visst är det då roligare att rida volter i höger varv. Men det är i vänster varv vi förbättrar oss, utvecklar och utbildar häst och ryttare.

Vårsonat eller volter, principen är densamma. Öva på det du inte kan.

Det är något fel på verkligheten, den stämmer inte med kartan!

2011-03-17T21:06:00.003+01:00

Jag gör ofta upp ambitiösa träningsplaner, både för egen del och för de fyrbenta familjemedlemmarna. Långa stunder ägnas åt att samordna min kalender med sambons arbetstider och med förväntade framsteg i träningen för oss fyra, myself, hunden, halvblodsstoet och shetlandsponnyn. Vi behöver alla fyra omvandla lite fett till muskler, även om ponnyn gör sig mycket bra som prydnad så är min inställning att även små hästar mår bra av att vara i trim. Alltså inkluderas han i min preussiska träningsplan.

Sambon har däremot hittills klarat sig från att få sin fritid indelad i "intervall", "kondition" och "styrka", mest för att jag gärna vill behålla både sambon och mitt huvud. Dessa träningsplaner sätts i verket i nio fall av tio, och de varar i genomsnitt en dag. Det är alltid något som (för-)stör, och detta "något" är oftast att verkligheten sätter käppar i hjulet. Väldigt opraktiskt.

Står det "lång uteritt" i planeringen så kan jag räkna med att det ösregnar och blåser 15 m/s. "Dressyrpass" med halvblodsstoet, jaha dags för första brunsten (för er som inte har sto, detta innebär att det inte blir någon dressyr den dagen). Eventuellt kan Sessan nedlåta sig till att acceptera en uteritt. Om jag kommit ihåg att lämna in en ansökan om det två veckor i förväg.

Så är det för mig som 1) inte har ridhus, 2) inte gillar att rida ut i ösregn och halv storm och 3) tycker om att planera men blir frustrerad när verkligheten inte överensstämmer med kartan som jag så petnoga har ritat upp. Den konkreta utmaningen för mig är i det här läget är att antingen genomföra planen till varje pris, eller att gilla läget, göra det bästa av det och helt enkelt vara nöjd med det jag faktiskt åstadkommer för mig själv och mina kära djur.

Den bästa träningen är trots allt den som blir av, oavsett vad det stod i kalendern. Nu ska jag bara lägga sista handen vid planeringen av de närmsta fyra veckornas träning. Och se om det finns några kakor kvar i köket.

Friskt vågat, hälften vunnet

2011-03-02T16:22:00.000+01:00

Jamie, varmblodssto 19 år. Uppdragen buk, bäckenet vinklat inunder sig och bakbenen placerade långt fram under magen. Svår, på gränsen till omöjlig att sko, kratsa och verka bakfötterna på, såvida man inte ville hålla på med allt detta under magen på henne. Problemen uppstod i samband med en avmaskning.

Efter röntgen, böjprov och ultraljudsundersökningar utan några förklarande fynd frågade jag ägaren om hon var intresserad av att ge mig en chans, jag hade några teorier och nyvunna kunskaper som jag ville testa. Det var hon och jag fick chansen att jobba intensivt med Jamie under några veckor.

Det fina med massage är just detta, det är ett komplement, och inte ett alternativ, till veterinärvård. Utan ägarens besked om veterinärundersökningarna hade jag tvekat, som massör vill jag veta vad det är jag har att sätta händerna i.

Fyra veckor senare såg Jamie lite annorlunda ut. Massage två gånger/vecka, individuellt anpassad träning och daglig stretching av specifika muskelgrupper gav resultat. Vi var på rätt spår, Jamie, ägaren och jag. För att jag och ägaren vågade testa. Och det kändes helt fantastiskt.

Tyvärr har omständigheterna kring Jamie förändrats, så jag vet inte hur hennes fortsatta rehabilitering har gått, eller hur hon har det idag. Men jag är tacksam för att jag fick jobba med henne, jag lärde mig mycket på de fyra veckorna.

Det viktigaste jag lärde mig var helt klart att friskt vågat är hälften vunnet. Och i det här fallet var Jamie och jag verkligen vinnare.

Äldst, yngst eller mittemellan

2011-02-17T12:01:00.009+01:00

Jag läste Elisabeth Schönbecks bok "Äldst, yngst eller mittemellan: din placering i syskonskaran och hur den påverkar dig". Tala om igenkänningsfaktor, aha- och jaha-upplevelser! Vi präglas inte bara av att vara just äldst, yngst eller mittemellan, utan också av hur stor ålderskillnaden är, våra föräldrars syskonroller och inte minst av könsfördelningen bland syskonen.

Ett sladdbarn växer upp mer som ett endabarn än som ett yngstabarn, barn vars båda föräldrar växte upp utan syskon blir annorlunda än barn till en storebror och en mellansyster och en yngstabror med två äldre systrar blir helt annorlunda än en yngstabror med två äldre bröder. Och jag började fundera på djuren omkring mig, deras beteende och deras "syskonroller".

Systerns katt, A, ett utpräglat endabarn, som med all önskvärd tydlighet visade vad hon tyckte om tanken på att få "syskon" när två föräldralösa kattungar bodde en natt under samma tak. Samma katt äter gärna messmör, men bara om det bjuds från en fingertopp, hon ligger i sängen och passar matte vid influensa och förkylning, pillar jord ur de förbjudna blomkrukorna, gömmer bomullstops i soffan och har gärna race i trappan. En hysteriskt rolig katt, utan tvekan. Ett endabarn? Kan det bli tydligare.

Pappas två katter, kullsyskon, bröder, bästa vänner. Den ena ärrad efter oräkneliga slagsmål för att försvara reviret, nu senast var facit ett skadat öga. Medan han modigt (och med visst understöd av pappa) jagar bort inkräktare ligger brorsan i en brassestol, slickar sig lite och kisar mot solen. En ansvarsfull storebror och en bekväm lillebror.

Halvblodsstoet född 1981 är den solklara storasystern. Hon styr upp händelserna i hagen så att det inte blir för mycket stök och bus, ansvarar för när det är dags att förflytta flocken, tillrättavisar de yngre och berättar (för oss) när vattnet behöver fyllas på. Ansvarstagande, sansad och trygg skyddar hon sina "syskon", hon brukar gnägga lågt men uppfodrande om jag höjer rösten åt någon av de andra (inkl. hunden!). Mitt sto (född 1991) är "mellanbarn", precis som jag. Det tog lite tid innan vi kom underfund med varandra, men vi är i grunden väldigt lika.

Shetlandsponnyn (född 2002) är "lillebror" till två äldre "systrar", halvblodsstona (födda 1981 resp. 1991). Han är minst, yngst och nyast i hästfamiljen, och jag kommer på mig själv gång på gång med att inte ställa samma krav på honom som på de två "stora". Han kom till oss som tvååring och kommer fortfarande undan med en del unghästfasoner. Sådant som jag inte skulle acceptera från mitt halvblodssto. Som att nypas. Eller inte stå stilla. Eller att stjäla hö på väg ut i hagen. Men man kan ju inte begära så mycket av honom, han är ju inte så gammal ;)

Att klippa eller att inte klippa

2010-10-25T11:30:00.000+02:00

Tidigare trodde jag att tidpunkten då hästarna sätter vinterpäls bestämdes av temperaturen. Kyla = vinterpäls. Värme = sommarpäls. Logiskt, tyckte jag, men helt fel. Det är tillgången på dagsljus som styr pälssättningen, så när dagarna blir kortare på hösten sätter (häst-)kroppen igång och producerar vinterpäls. Fällningen på våren styrs också den av ljuset, vilket förklarar varför hästarna fäller i mars även om det fortfarande är en meter snö i hagarna.

Särskilt B sätter underbart lång och tät päls nu. Det är bara grimman som avslöjar att det är en shetlandsponny och inte en isbjörn som befinner sig i hagen. Eftersom jag inte badar mina hästar särskilt ofta så blir hans päls dessutom fet och vattenavstötande. Lille T, som jag hade hand om för några år sedan, var likadan.

T var den första häst som jag klippte, första gången fick jag hjälp av min tränare, som tur var. I med bomull i öronen och sedan var det bara att klippa. Han var som ett får, klippmaskinen bara försvann in under all päls. Mot slutet såg det ut som att vi stod i en snödriva mitt i stallet. Lille T stod snällt ända tills vi kom till baksidan av låren, då blev han rasande. Det kan ha varit för att höet (mutan) hade tagit slut. Det kan också ha varit tålamodet som tog slut.

Vi valde att avsluta omgående. Det är mycket svårt att klippa jämnt och fint på ett ben som växlar mellan att vara riktat neråt, utåt och bakåt. De sista ojämna tussarna tog jag för hand med en vanlig sax. Sedan var det dags att ta ut bomullen ur öronen och då fortsatte cirkusen. Stående på bakbenen. Det var sista gången jag använde bomull i några hästöron.

Att klippa sina hästar eller inte verkar vara en het potatis i delar av hästvärlden. En del tycker att hästarna ska få ha kvar sitt naturliga skydd mot kylan, andra klipper sina hästar från öron till svans flera gånger från september till mars. Finns det rätt och fel? Svaret är, som alltid, det beror på. Hur man "bör" göra avgörs av en rad olika saker.

Min tumregel är att klippa utifrån hästens behov. Om hästen får mycket päls och arbetas svettig flera gånger i veckan, klipp den då för att minska risken för förkylningar (och lägg på täcke för att hjälpa den att hålla värmen i stall och hage). Spara helst ett fält som täcker ca 30cm på vardera sida om ryggraden, från manke till svans. Det hjälper hästen att hålla värmen i rygg- och rumpmuskler. Spara benen, åtminstone från has/carpus och nedåt. Om det räcker att klippa hals och bogar, gör då bara det.

Visst är det snyggt och praktiskt med en väl utförd helklippning. Muskulaturen framträder och hästen är superlätt att hålla ren och snygg, det räcker att damma av den med en fuktig trasa, sedan kan man spegla sig i glansen. Men jag tycker ändå att man ska tänka sig för, varför vill jag klippa? För vems skull?

Själv ska jag klippa hals och bogar på E, och på B blir det som vanligt helklippning. Det KAN inte vara behagligt med vinterpäls anpassad för -10 grader och full storm när han befinner sig i normal sydsvensk höst på +5-10 grader. Nu hinner pälsen växa ut igen lagom tills vi faktiskt får några minusgrader.

Jag har helklippt honom förut och det brukar få förödande konsekvenser, i alla fall på shetlandsponnyer, så några varningens ord är på sin plats här. De blir GROTESKT busiga om man klipper av all vinterpälsen. Närapå ohanterliga. Men, nu har jag varnat er. Att klippa eller att inte klippa är upp till varje hästägare, men när det gäller shettisar så svarar jag inte för följderna. Det kan ingen.

Om uppfostran och ledarskap

2010-09-21T14:50:00.006+02:00

Tre olika människor och tre olika påståenden om tre olika arter. Ett om barn, ett om hundar och ett om hästar. Alla kretsande kring vår egen roll i dessa levande varelsers uppfostran och indirekt då också om ledarskap.

"Du får de barn du vill ha."
"Du får den häst du behöver."
"Du får den hund du förtjänar."

Det första citatet får jag lämna öppet för tolkning av de som har erfarenhet av barnuppfostran.

Det andra citatet kräver lyhördhet inför sig själv och hästen för att tillfullo komma till sin rätt. Vilka sidor hos mig själv behöver jag utveckla för att den här hästen och jag ska kunna utvecklas tillsammans? En ängslig häst behöver trygghet, en bekväm häst behöver motiveras, en stressad häst behöver lugn. En tuff häst behöver ett tydligt ledarskap. Matchas din hästs individuella behov av det du kan ge den? Eller har du fått den häst du behöver för att utveckla just den delen av ditt ledarskap?

Det tredje citatet säger rakt ut att det är jag som ansvarar för att min hund blir så som jag vill ha den. Om jag inte arbetar med min hund så får jag skylla mig själv för att den hoppar upp på folk, jagar harar, tuggar skor och inte kommer på inkallning. Den som straffar sin hund hårt får, med all rätt, en strykrädd och osäker hund, precis som han/hon förtjänar. Den ointresserade hundägaren får ett ouppfostrat vilddjur. Den engagerade hussen/matten får en glad och lydig hund.

Det går trender i barnuppfostran, och likaså inom hund- och hästvärlden. Inom hunduppfostran har snart sextiotalets hårda fostran dött ut, tack och lov, då man t.ex. doppade valpens nos i eventuella kisspölar inomhus. Min strävan när det gäller hunduppfostran och ledarskap är att vara Salsas trygghet och idol. Den hon ser upp till och litar på, någon som är kul att vara med, som ser till att allt är som det ska och att det händer roliga saker.

I hästvärlden har NH-träning, Natural Horsemanship, fått stort genomslag, men vad innebär det egentligen? Enligt Wikipedia är det ungefär så jag arbetar med mina hästar, men vad är då det stora mysteriet? För mina hästar vill jag vara en lugn och trygg ledare, som vänligt men bestämt visar vägen. Konsekvent och tydlig. Helt enkelt en bra chef.

Hästens jobb är att bära dig och du är hans/hennes chef. Visst känner jag mig fånig om min 19 år gamla häst vägrar att passera en soptunna på uteritten p.g.a. inbillad eller verklig rädsla. Men hur skulle jag själv vilja bli vägledd om jag hamnade i en skrämmande arbetssituation? Av en chef som höjer rösten och blir hotfull? Eller av en chef som lugnt och sansat kliver fram och tar ansvar för situationen?

För min del är det en förhoppning och en strävan att vara en bra chef, både för Salsa och för hästarna. Jag vill inte bara vara den som bestämmer över dem, för då blir man per automatik också dödligt tråkig att vara med. Nej, målet är "snäll, rolig och cool" som EM uttryckte det.

160 cm över havet - utsikten från en hästrygg

2010-08-02T20:59:00.003+02:00

Solen i ryggen. Vinden i ansiktet. Järnskorna klapprar mot asfalten. När jag var tio kunde jag urskilja hovklapper på flera kilometers håll, i hopp om att den lyckliga på hästryggen skulle rida förbi vårt hus så att jag kunde titta på en riktig livs levande häst. Kanske kunde man till och med få klappa den innan de gav sig av igen. Full av avund och drömmar följde jag ryttarrygg och hästrumpa med blicken så långt jag kunde. Jag kunde aldrig tro att jag själv en dag skulle vara den lyckliga på hästryggen.

Av någon märklig anledning växer min häst (och jag?) med en decimeter i samma ögonblick som vi styr ut från ridbanan. Känslan av frihet och kraft går inte att beskriva. Förväntan när vi vänder ut i natur och på småvägar. Friden i skritt i vattenbrynet, upprymdhet i galopp över stubbåkern. På 1,6 meters höjd kan man se över rapsen och häckarna, in i trädgårdar, över biltak. En lyckad skrittur är som balsam för själen. Utsikten från en hästrygg är oslagbar, men så sitter jag ju också 160 cm närmre solen.

Vart är du på väg och vill du dit?

2010-07-28T21:07:00.002+02:00

En del människor verkar vara födda med en inre kompass och en målmedvetenhet som skulle göra Sisyfos avundsjuk. Från 10-årsåldern vet de att de vill göra med sina liv, bli sjuksköterska, pilot, jobba med barn, sy kostymer till operan i Köpenhamn. Målen varierar, men det dessa människor har gemensamt är att de vet vart de är på väg och de vet att de vill dit.

Jag läser just nu Christer Olssons bok "Vart är du på väg och vill du dit?", vilket i sig kan vara en ganska obekväm fråga att ställa sig, såvida man inte tillhör den ovan nämnda människotypen. Att frågan är obekväm är i sig ett tillförlitligt tecken på att man är på väg åt fel håll och att man borde göra något åt det, helst igår.

Frågan om vart är du på väg och om du vill dit kan ställas på flera olika sätt. Jag tenderar att oftast ställa mig den som en varning. När jag för femtioelfte gången i år struntar i den inplanerade löprundan (och tar sovmorgon istället), tar hissen istället för trapporna, kanelbulle istället för yoghurt, och glass till kvällsmat istället för ordentlig middag.

Att förändra är sällan enkelt, det kräver ansträngningar och viljestyrka, och hot och varningar är inte särskilt effektivt när det gäller att motivera sig själv och andra. De som (liksom jag) har tränat hund vet också att det absolut mest effektiva sättet att förändra ett oönskat beteende inte handlar om hot och straff, utan om belöning. I rätt ögonblick. Konsekvent. Och ett lika konsekvent ignorerande av eventuella bakslag. Ju "hetare" belöning, desto fortare förändras beteendet.

Till syvende og sidst handlar det om hur gärna du vill förändras och vad du är beredd att offra för att nå dit. Tråkigt nog tar det ibland lite tid innan belöningen ger sig till känna. Belöningen i form av bättre flås, ihopsparade semesterpengar, inarbetat varumärke och liknande kommer inte i en handvändning. Då gäller det att bita ihop, visualisera målet och vara envisast. För den enda människa man kan förändra är sig själv. Om man verkligen vill.

Vet du vart du är på väg? Inte? Ta reda på det. Förhoppningsvis vet du i alla fall om du vill dit. Vill du dit så är det bara att gratulera. I annat fall är det dags att tänka om. Livet är för kort för att slösas bort på fel plats eller på väg åt fel håll.

Fångens fånge

2010-07-22T15:02:00.001+02:00

Alla hästägares stora skräck.
Alla ponnyägares värsta mardröm.
Hovslagarnas och veterinärernas eviga gissel.
Forskarnas hittills olösta gåta.

För några veckor sedan fick Blixten fång. Eftersom vi pratar om en shetlandsponny, hästvärldens glupskaste varelser, så borde jag inte ha blivit förvånad, men det blev jag. Framförallt över omständigheterna kring anfallet. Trots att han är Kakmonstret kamouflerad till ponny så trodde jag att

a) han ännu var "för ung",
b) han var ändå inte SÅ tjock, det gick ju fortfarande att se att det var en liten häst och inte en pälsklädd tunna, c) hagen var liten nog och ogödslad och därför ofarlig samt
d) eftersom han har gått i samma hage hela året så skulle hans matsmältningssystem vara "invant" på befintligt gräsbestånd.

Så var det uppenbarligen inte. Snabba ryck. Inom några timmar hade jag lyckats vaska fram en betesreducerare, ordnat skumgummisulor till framhovarna och fixerat dem med silvertejp, pratat med både veterinär och hovslagare och dessutom spärrat av hagen till en bråkdel av ytan. Och tur var det, vi upptäckte det i ett tidigt skede och hittills verkar det som att medicin tillsammans med andra åtgärder har räddat honom.

Nu får Blixten leva med en begränsad gräsyta, munkorgsgrimma (betesreducerare låter visserligen bättre, men det ÄR en munkorg) och noga kontrollerad foderstat. Stackaren. Alla som ser honom tycker så synd om honom. "Ska han ha den där munkorgen länge?", "När får han börja äta igen?", "Ska han inte få gå i hela hagen snart?". Det ÄR synd om honom, det tycker jag också, men det är trots allt bättre att leva med en munkorg än med hovbensrotation. Och han får faktiskt mat.

Frågan återstår dock gällande den utlösande faktorn. Förr skyllde man på proteinhalten i fodret, numera lutar det åt sockerhalten. Den förstnämnda är lättare att reglera med t.ex. ett svagare hö, den senare är något av en gåta. Vissa markförhållanden ger högre sockerhalt i gräset, vallen och höet. Viss väderlek likaså. Och vissa växtarter innehåller såklart mer socker än andra.

Förr skulle fånghästar ha boxvila och svältas. Nu ska de röra sig (om de vill) och utfodras med ett bra hö. En del rekommenderar betfor eftersom fibrerna är bra för mag- och tarmfunktionen, andra skyr det som pesten. Några ger filmjölk och Proviva. Somliga rycker av skorna, andra använder specialbeslag.

Det har dock skett en intressant förändring kring fång som företeelse. Förr var det bara tjocka individer av urhästtyp som fick fång, vars förfäder överlevt i sekler på näst intill obefintligt bete. En välfärdssjukdom som drabbade t.ex. shettisar, russ, fjordingar och islandshästar p.g.a. för bra tillgång på näring jämfört med det de är konstruerade för att leva på.

Idag ser det annorlunda ut, och ingen verkar veta varför. Högpresterande tävlingshästar i absolut toppkondition insjuknar. Lika otippat som om Carolina Klüft skulle få åldersdiabetes. Det enda man egentligen vet med säkerhet är att det är en störning i mag-/tarmfunktionen som utlöser sjukdomen, men varför?

Är det nya (olämpliga) fodermedel på marknaden? Är det alla tillskott? Konstrar vi till det för mycket i all välmening och jakt på framgång? Har aveln bidragit till att våra hästars matsmältningssystem är känsligare? Är det all stress kring tävlingshästar som gör dem mer mottagliga för tarmstörningar? Jag tror det dröjer innan sista ordet är sagt i fångfrågan. Och till dess får mitt matvrak till ponny gå med munkorg.

Alla dessa djur, del 2: djurmagneten

2010-07-20T10:19:00.003+02:00

Av någon märklig anledning fungerar jag (och mina systrar) som djurmagneter, majoriteten av dem med behov av någon form av hjälp.

S hittar skadad kråka utanför sitt hus, jag hittar skräckslagen och genomblöt koltrast i hästarnas vattenkar, L tar sig an en övergiven hundstackare i Thailand. Påkörd duva i Smyge, skadad (och aggressiv) skarv i Hemmesdynge, 10 cm illgrön vårtbitare som fastnat i silvertejp. Förrymda tjurkalvar i Böste, förvirrad älgkalv på vägen till stallet, bortsprungna får i trädgården i Smyge. Ilsken grävling med hysterisk igelkott i munnen. Grönsiska som ramlat ur boet. Skadad fiskmås i stadsparken. Jag tror numera att det är djuren som hittar oss och inte tvärtom. Att de ligger och lurar på att någon av oss ska passera så att de kan dyka upp från ingenstans och behöva omvårdnad. Eller så är det bara så enkelt att jag (vi) ser sådant som inte alla andra ser, beslutar att något måste göras och faktiskt GÖR någonting.

Ta till exempel alla dessa kattungar! Första gången det hände var 1998. Vår lilla utekatt hemma i Smyge levererade tre kattungar och försvann två veckor efter nedkomsten. Kattungarna var såklart kvar, kattmamman såg vi aldrig mer. Med tips från farbror kattuppfödaren lyckades vi rädda livet på dem alla tre. De vägdes på brevvågen för att kolla så att de tog sig, växte upp och blev stora. Två av dem bor fortfarande i Smyge, Cosmos och Findus, den tredje, Beata, försvann när hon var några år gammal.

Sedan dess har det blivit några kattbarn som fått växa upp på kattvälling istället för modersmjölk. I stallet fanns en kattfröken som övergav sina höstkällingar. Två små blöta, kalla kryp låg ensamma på betonggolvet. I mina ögon hade jag inget val. Och Salsa var överlycklig. Hon tvättade dem, kom och berättade när de hade vaknat, när de var hungriga, när de hade kamikazeklättrat uppför kompostgallret och kastat sig handlöst ner på andra sidan.

Hon letade länge efter dem när de hade flyttat till nya hem. Salsa fick kattloppor av dem, och förutom loppmedlet och avmaskningen som följde på det så blev de små liven också skyldiga till ett soffbyte hos S. En natts kattbarnpassning hos S gjorde hennes egen katt så stressad och otrygg att hon kissade i soffan. Bondkattungar någon? Bara 1700kr/st.

Sensommaren efter det var det dags igen. Kattfröken i stallet övergav höstkällingarna. Den här gången blev det mindre lyckat att ta den med till Salsa. Hon var överlycklig, de klättrade på henne, sov på henne och försökte t.o.m. dia henne, allt utan minsta protest från Salsas sida. Det tog ett dygn, sen var hon så skendräktig att det var synd om henne. Kattbebisarna fick flytta till L och Smyge.

Mot denna bakgrund är det inte så konstigt att A suckar djupt (och att syster S gapskrattar) när jag hittar en kanin på trottoaren. Ständigt alla dessa djur. Är det den helige Franciskus som försöker säga något till mig?

Vikten av ärlighet

2010-07-10T20:55:00.002+02:00

Uppdrag: min allra första praktikbehandling
Tidpunkt: sensommaren 2007
Plats: på en ridklubb i Malmöområdet
Utrustning: min kurspärm, total avsaknad av fingertoppskänsla samt ett stort mått nervositet.

Jag (och hästägaren) står i stallgången bredvid stoet som ska masseras. Min allra första kund. För första gången i mitt liv ska jag massera en helt okänd häst. Med ovana händer tar jag mig an uppgiften. Ägaren följer oroligt allt jag gör och rycker själv till varje gång hästen så mycket som funderar på att röra på sig.

Långa ryggmuskeln, vänster sida. Hästen viker undan för trycket från mina fingrar. Jag testar igen med samma reaktion. Och en gång till för att vara helt säker, jodå hon flyttar sig igen. Ägaren utbrister nästan förtvivlat: "Ska jag köpa ny sadel?"

Jag försöker förklara att det som nyss hände kan ha tusen orsaker, varav den mest troliga är att reaktionen kom från min brist på fingertoppskänsla. Att jag helt enkelt i min orutin tagit för hårt i henne. "Jaha", fortsatte ägaren, nu lätt irriterad, "men är det sadeln det är fel på så får jag ju byta ut den."

Både jag och ägaren är i det ögonblicket lika lättade över att praktikbehandlingarna är gratis. För ägarens del eftersom h*n inte fick det enkla svar som h*n ville ha, för min del för att det enda svar jag kunde ge var ett ärligt "jag vet inte".

Visst hade jag kunnat dra till med något om illaliggande sadel, vargtänder, för hårt/mjukt underlag eller tagit tillfället i akt att sälja in något mirakelmedel som bara jag i hela Europa har licens på. Men det finns flera orsaker till att jag valde att svälja stoltheten i det läget och säga som det var, att jag helt enkelt inte visste varför stoet inte uppskattade massage just där, just då.

Trovärdighet. Respekt för hästen och dess ägare. Ödmjukhet inför det jag inte kan/vet. Kort sagt en investering i mig själv, i mitt företag och i mitt framtida varumärke. Investeringen handlar i det läget inte bara om mig som hästmassör utan även om mig som människa. Vilka sidor av min personlighet vill jag utveckla resp. avveckla? Hur vill jag vara? En sak har jag klart för mig i alla fall. Jag är hellre ärligt okunnig än oärligt kunnig!

Besserwisser, pedant och dålig förlorare

2010-07-01T08:30:00.001+02:00

Jag har aldrig sett mig själv som en dålig förlorare, eftersom jag inte varit någon tävlingsmänniska så har det aldrig inneburit problem när jag inte vunnit. Detta kallas självbedrägeri och det gick upp för mig i samma ögonblick som jag förlorade mot A i schack. Jag var så arg att jag grät. Inte på honom för att han vann (jo, lite) utan på mig själv för att jag förlorade.

Numera är det en välbekant känsla när tävlingsinstinkten slår till. Hjärtat slår lite snabbare och hårdare och om det står mycket (ära) på spel så pumpar adrenalinet för fullt. Jag är numera tyvärr inte bara en usel förlorare utan också en ganska dålig vinnare.

Besläktat med tävlinginstinktens jakt på fulländning är pedanteri i andra sammanhang. Jag tillåter mig att vara pedantisk när jag sysslar med mina djur och när jag jobbar. Hemma har jag försökt släppa drömmen om det perfekt välstädade hemmet, det spelar liksom ingen roll hur ofta jag städar, efter en halvtimme är det i alla fall hundhår och fågelfrön överallt igen (och stallkläder, plastpåsar och återvinning, men det kan jag inte skylla djuren för).

Med djurens skötsel är jag petnoga, på gränsen till att idiotförklara de snälla (och djurvana) människorna i min omgivning som faktiskt hjälper mig med passning av hästar, hund och fåglar ibland. Naturligtvis vet jag själv alltid det bästa sättet att göra allt sådant på, vilket också gör mig till besserwisser.

Men är det i grund och botten enbart dåligt att vara en pedantisk besserwisser och dålig förlorare? Att alltid vilja vinna kan också innebära att man ständigt strävar efter att bli bättre, att man inte ger upp i första taget och att man kopplar på kreativiteten för att nå framgång. När det gäller mina djur så är pedanteriet inget jag vill tänja på, deras välmående är helt beroende av hur intresserad och hur noga jag är. Det är uppenbart att det inte duger med vad som helst, hur som helst och när som helst.

Det sägs att det finns lika många sätt att ha häst på som det finns hästägare, och var och en av dem har alla hittat Det Bästa Sättet, så som alla borde göra, och de är i regel inte rädda för att berätta det heller. Hästägare är således en enda skock besserwissrar, och tur är väl det! Tänk om jag skulle välja bort att göra det jag själv tycker är bäst för att i stället göra så som grannen/bästa vännen/stallkompisen gör! Hur individuellt anpassad skulle foderstat, hovbeslag och träningsupplägg se ut då? Och vad skulle bli effekterna av detta? Katastrof är min gissning.

Nej, som hästägare måste man få vara lite besserwisser. Lyssna på kunniga yrkesmänniskor om det de är bra på, men lyssna också på hästen och på magkänslan, inte på sorlet från viktigpettrar som försöker hävda sig. Var inte rädd för din inre besserwisser. Är du dessutom (som jag) begåvad med en pedantisk ådra och en rejäl tävlingsinstinkt så är det bara att gratulera. Den kombinationen öppnar alla möjligheter i världen för att DU ska bli expert på DIN häst i ER vardag, och den största vinnaren då, det är din häst.

Alla dessa djur, del 1: kaninen

2010-06-28T08:30:00.002+02:00

För några veckor sedan hade en vädurskaninunge den (enligt A) dåliga smaken att dyka upp utanför vår trappuppgång precis när jag rastade Salsa innan jag skulle iväg. Ingen ägare i sikte. Salsa blev eld och lågor, jag kände ansvaret för det lilla livet landa på mina axlar och A blev väldigt trött.

I mitt inre målades snabbt upp en bild av något svart och lurvigt påkört/mosat/förkolnat vid trottoarkanten (det här var i samma veva som media uppmärksammade killarna som hade tänt eld på kaniner). Jaha, inte mycket att välja på. Upp för trappan och in med hunden, som var minst sagt uppspelt och motsträvig. Ner för trappan, lokalisera kaninungen, lock target, fånga in. Inga större svårigheter så långt.

Jag har aldrig haft kanin, det enda jag vet är att de rivs hysteriskt när de blir rädda, vilket jag kom på i samma ögonblick som jag öppnade lägenhetsdörren och möts av en helt överlycklig Salsa. Märkligt nog blev inte kaninen rädd, eller så var den möjligen helt paralyserad av skräck inför mötet med 40kg närgången hund.

Lätt stressad och svårt försenad stängde jag in kaninstackaren i klädkammaren med fönstret på glänt, handduk på golvet, vatten och lite ruccola (det var vad sallad jag hade hemma) och smet iväg. Efter en snabbvisit lämnade jag djuraffären med en liten påse pellets, vetskapen att kaninen var 5-6 veckor gammal, samt följande lugnande ord från butikssäljaren: "Har du häst? Men då blir det inga problem med kanin, de är väldigt lika." Det framkom snart att det var mag- och tarmsystemet han syftade på och inte banhoppning.

I mitt huvud började jag så smått planera för hur kaninproblemet skulle lösas om det inte dök upp någon ägare. Hö, halm, spån från stallet. Kompostgallret (som vi hade när Salsa var valp) får duga som bur inledningsvis. En bok om kaninskötsel och sedan skulle det nog gå bra. A var lyckligt ovetande om mina planer, även om han knappast skulle bli förvånad.

Ägaren dök upp en knapp timme efter att jag fångat in det lilla krypet, helt uppjagad av oro. Kaninen överlämnades under stor dramatik i form av tårblanka ögon och många ömma ord till den lilla, inte från mig då (varken tårarna eller orden), jag hade fullt upp med att hålla ordning på Salsa som var helt överlycklig. Kaninunge OCH ny människa på samma dag!

När han hade gått därifrån med kaninen infann sig lätt besvikelse över att kanindramat så snabbt var över. A var inte det allra minsta besviken, han brukar (lite uppgivet och ibland nästan vädjande) säga: "Inga fler djur!" Vi får väl se hur det blir med den saken.

Och sedan var det dags för Shakespeare, beslutsamhetens friska hy övergick i eftertankens kranka blekhet. Jag skulle inte ha lämnat tillbaka den, den kunde bott på vår balkong, den var ju så liten och söt, Salsa tyckte också att vi skulle behålla den, jag lovar att ta hand om den helt själv. Men gjort är gjort och kaninen återbördad till sin rättmätiga ägare.

Men den dagen vi (jag) bor på sådant sätt att det lämpar sig, då ska vi (jag) ha en kanin, basta! And his name shall be Shakespeare.

"Jasså du rider? Men tränar du ingenting?"

2010-06-21T10:00:00.001+02:00

Väldigt många människor lever i något slags vanföreställning om hur det är att ha häst och att rida. Och ingen av dem vill höra sanningen.

Kommentar nr 1: "Men det är ju ingen träning, det är ju hästen som gör allt jobbet!" Retar mig till vansinne. Sägs oftast av någon som inte vill prova, och aldrig av någon som har provat. Att åka ponny två varv i Folkets Park är inte riktigt samma sak som ett svettigt träningspass där du vill en sak, hästen en annan och tränaren en tredje. Kom igen, sitt upp och testa i 20 minuter. Jag kan sätta pengar på att du får träningsvärk i muskler du inte visste om att du hade. Nähä, du vill alltså inte prova? Undrar varför.

Kommentar nr 2: "Typiskt tjejig sport. Bara en massa gullande med hästarna." Ja, för det är så tjejigt med allt evinnerligt släpande på höbalar, fodersäckar, vattenspannar, regnvåta täcken, hinderstöd och markbommar. Undrar just hur många kilon hästrelaterade grejer en hästtjej förflyttar på ett år. Och då har vi inte ens börjat prata om själva hästarna! Shettisar hanteras vant av sju-åttaåringar. Jättetjejigt och gulligt, särskilt när 200kg ponny bestämmer sig för att beta på andra sidan ridbanan, och 25kg tjej sätter stopp för hysset. Vad väger en fotboll?

Kommentar nr 3: "Det är jättedyrt att ha häst (= bara rika människor har häst)." Ja, inte sjutton är det billigt att ha häst, sämre spargris får man leta efter. Men det är en fråga om prioriteringar. Det är inte gratis med stallhyra, men det är det inte med charter till Mallorca heller. Om man tänker ekonomiskt och inte är rädd för att själv göra grovjobbet så kostar det inte mer med en häst än det gör med ett paket cigaretter/dag. Vilket leder oss till nästa kommentar.

Kommentar nr 4: "Åker du dit varje dag? Fastän det regnar? Är inte det tråkigt?" Hämtar du barnen på dagis varje dag fastän du är trött efter jobb? Naturligtvis åker jag dit varje dag. Även om det regnar, och ja, ibland är det tråkigt men det kan inte hjälpas. Såvida man inte passar in på kommentar nr 3 så måste man till stallet varje dag, eftersom a) det inte finns någon liten fe som mockar, fixar och donar, i alla fall inte i mitt stall och b) jag inte äger några slavar som jag kan beordra att göra mitt grovjobb och c) jag faktiskt vill dit även de dagar jag inte rider. Min häst är min vän, inte något träningsredskap som man struntar i för att det råkar ösregna en dag.

Kommentar nr 5: "Det är så farligt med hästar." Vi pratar om flyktdjur, ofta försatta i situationer som de rimligen kan uppfatta som hotfulla och med en vikt på tio gånger så mycket som oss själva. Naturligtvis kan det bli farligt och precis som i många andra sporter så händer det olyckor. Men det finns några enkla sätt att minska risken för det: Håll i minnet att hästar är stora, starka och lättskrämda. Visa respekt för hästen som individ. Följ alltid dina säkerhetsrutiner.

Det finns så många goda sidor med hästar och ridsport, och så mycket att lära sig, både för barn och vuxna. Karaktärsdanande hade man kanske kallat det för 40 år sedan.
1: Mycket motion och frisk luft. 2: Hårt jobb och ledarskap. 3: Sparsamhet och långsiktig planering. 4: Självdisciplin och omtanke. 5: Att tänka efter före, vara noggrann och konsekvent, visa respekt och hänsyn mot andra levande varelser, och ännu en gång ledarskap och självdisciplin.

Jag undrar om de människor som fäller sådana kommentarer är lika fördomsfulla mot andra sportutövare, eller om det är något med just ridning som sticker i ögonen. Frågar man cyklisten om träningen är jobbig? Får golfaren svara på om utrustningen är dyr? Eller kampsportaren och hockeyspelaren om de har hög skaderisk? Jag har faktiskt svårt att tro det.

Privilegiet att få fira en 29-åring

2010-06-18T08:30:00.000+02:00

Idag är en stor dag, på sätt och vis nästan en triumf. Tillit, min syster S:s halvblodssto, fyller 29 år. "En anmärkningsvärd ålder" sa veterinären när han vaccinerade henne i våras. Ett fantastiskt firande av allt jag som hästmassör strävar efter, friska, sunda, glada och hållbara hästar!

Jag vet inte mycket om Tillits start i livet, utom att hon föddes i Tullstorp och gick som avelssto. Om hennes föl genom åren vet jag bara att ett såldes till Mallorca, att hon fick tvillingar en gång och att Maria Gretzer vid något tillfälle ägt en avkomma undan Tillit. Åtta år gammal såldes hon till ridskoleverksamheten på Trelleborgs Ryttarförening, och det var där vi lärde känna henne. Hon var den som aldrig ställde till bråk, gick lika snällt med nybörjare och handikappelever som med mer avancerade ryttare. Hon fogade sig helt enkelt. Annat är det nu.

S köpte Tillit som 16-åring, en perfekt ålder på en läromästare, och hon var den perfekta förstahästen. Sedan dess har mycket förändrats, inte minst i Tillits vardag, och det har även förändrat henne märkbart. Från några få hagtimmar om dagen, i flock om ca 20 hästar, till att vara ute 10-12 timmar varje dag med sin bästa vän. Från att ha lunkat runt i tre timmar/dag till att, fram till för några år sedan, få ordentlig träning av en och samma ryttare. Från spilta till box, från skymundan till ögonsten. Hon blommade upp något makalöst.

Hennes rätta jag kom fram och det med besked. Tillit är en egensinnig häst, intelligent, lättlärd och viljestark. Hon har det vi kallar för jävlaranamma och finländarna kallar sisu och det är kanske en del av förklaringen till att hon uppnått en sådan hög ålder. Medellivslängden för svenska hästar är 7-8 år. Vad skiljer då Tillit från genomsnittshästen?

Exteriören? En god exteriör innebär för mig att hästen är hållbart och ändamålsenligt byggd. Vad som är ändamålsenligt varierar med tävlingsgrenen, men hållbarheten gör det inte. Tillit är, av förklarliga skäl, av en lite "gammaldags" ridhästmodell, men uppenbarligen med god hållbarhet för sitt ändamål.

Nära besläktat med exteriören kommer bra hovar och bra tänder. Ingen hov, ingen häst. Inga tänder, inget näringsupptag och alltså inte heller någon häst.

Inget av ovanstående hade spelat någon roll utan god och kärleksfull omvårdnad, där hästens bästa alltid har varit viktigast. Just det som just den hästen behöver just då. Oavsett om det handlar om foderval, massage, träning eller utevistelse. Oavsett om det innebar att det planerade inköpet av vinterjacka fick vänta till nästa år för S, som vid den tidpunkten studerade och alltså hade minst sagt begränsad inkomst.

Sist men inte minst har Tillit och S haft tur tillsammans. Kommit i kontakt med bra veterinärer när det har behövts. Hittat den optimala hagkompisen, en bra höproducent, ett bra stall med fina hagar och, allra viktigast, den perfekta relationen mellan häst och människa, den som inte är alla förunnad, omöjlig att ta miste på och helt ovärderlig.

Födelsedagen ser för Tillit ut som vilken annan dag som helst, fast med lite extra godsaker i krubban. För mig är det en stor dag, nästan en triumf, och det är ett privilegium att få vara med och fira hennes 29-årsdag.

Vinnare i din egen tävling

2010-06-13T12:00:00.001+02:00

Rubriken är lånad från titeln på Emma Pihls bok från 2008, en bok som sätter fingret på vikten av att lära känna sig själv och att inte alltid jämföra sig med andra, och passar mycket väl in på livet med häst. För att nå framgång måste du först lära känna dig själv, hur du fungerar och reagerar, och sedan göra samma sak igen, men med fokus på hästen.

Vad skrämmer mig, och vad skrämmer min häst? Mörker? Trafik? Lösspringande hundar? Hur hanterar jag rädslan, min egen och hästens? En rädd häst är en farlig häst, för sig själv och för omgivningen. Kan jag hjälpa min häst när den blir skrämd, särskilt om jag själv också är skärrad? Rädsla är bara en aspekt, fundera också på stress, nervositet, irritation, ilska, trötthet. Lär dig läsa av hästens dagsform, för den läser dig som en öppen bok. Tänk efter. Lär känna. Träna. Övervinn.

Och vad är egentligen framgång? Hästvärlden är till stor del fokuserad på tävlingar och mätbara prestationer och i större stall blir det lätt en uppdelning i ryttarna som tävlar och de som "bara" rider för motions eller nöjes skull. Bland tävlingsryttarna tillkommer dessutom jakten på resultat. Från läktarplats verkar det enkelt att hitta vinnarna, både inom hoppning och dressyr, ekipaget med lägst tid och lägst antal fel respektive ekipaget med högst poäng. Men vem är den egentliga vinnaren? Vem har överträffat sig själv, uppnått sitt eget mål, övervunnit ett stort problem i ridningen eller fått sin häst att prestera så som ingen trott var möjligt?

Lektionsryttaren som slagit personligt poängrekord på klubbtävlingen i LB dressyr, placerad 5:a?
Tävlingsryttaren som kvalat in till Falsterbo Horse Show?
Unghästutbildaren som lyckats få treåringen att skritta över bommar?
Fritidsryttaren som återvänder till stallet efter första uteritten utan gråten i halsen?

Vad är din största utmaning just nu? Vilken är din tävling?

Ju mer man lär sig desto mindre kan man

2010-06-10T16:23:00.003+02:00

När mina klasskompisar läste Sune, Bert och Tvillingarna så läste jag skötselböcker om undulater, rasböcker om hundar och instruktionsböcker om ridning. Egentligen har ingenting ändrats sedan dess när det gäller mina litteraturval. Sambon läser kriminalromaner, vänner till mig föredrar chicklitt och jag läser anatomiböcker. Precis som inom alla andra specialintressen finns det i hästvärlden oändligt mycket att läsa och lära sig. Jag insåg snabbt att utbildningen till hästmassör bara är början.

I april var jag tillbaka på kursgården utanför Stockholm, den här gången för att gå en specialkurs i ryggrehabilitering. Hästens rygg är otroligt intressant, och tågresan från Malmö gick fort tack vare Sara Wyches bok "Understanding the Horse's Back", en titel som ådrog sig viss respekt från medresenärerna som själva var djupt försjunkna i Sydsvenskan, Leif GW och Nora Roberts. Skälen att läsa är olika, avkoppling, underhållning, tidsfördriv, eller som i mitt fall, klichén om kunskapstörst.

Ryggkursen visade sig vara otroligt bra. För att hitta och åtgärda ryggproblem fick vi lära oss specialtekniker som få i landet är utbildade för att utföra på hästar. Och det är här som rubriken kommer in i bilden: ju mer man lär sig desto mindre kan man. Efter tvådagarskursen insåg jag hur lite jag kan om hästryggar, trots att jag haft häst i snart 15 år, är utbildad hästmassör och plöjer igenom bok efter bok om hästens anatomi och rörelseapparat. Jag tänkte på alla misstag jag gjort genom åren, alla feltolkningar av hästars rörelser och beteende, alla gånger jag lyssnat på andra istället för att lyssna på hästen.

När jag känner mig som världshistoriens mest inkompetenta hästägare, så brukar jag tänka på något som Dr. Phil (av alla människor) har sagt: "Jag gjorde vad jag trodde var bäst då. Nu vet jag bättre och därför gör jag bättre." Det brukar hjälpa, allra helst i kombination med en ny trave böcker att plöja igenom vid sängkanten.

Att ta nya tag

2010-06-08T12:30:00.003+02:00

Det sägs att det tar 21 dagar att grundlägga en ny vana. Att komma igång efter förlorad träning är som en kombination av brant uppförsbacke och hård motvind, så enda möjligheten att ta sig igenom de 21 första dagarna är med en kombination av viljestyrka och att sambon hejar på (lagom mycket). Jag har kommit igång bra med ridningen nu, tycker jag, hästen är fräsch och fin och det känns att både styrka och kondition är på väg åt rätt håll. Hemsidan är uppdaterad och snygg (http://www.hallbarhast.se/). Två projekt som legat och gnagt mig länge är således numera under kontroll.

Kruxet är när de där nya tagen behövs på många olika områden, samtidigt. Hur hittar man motivation, energi och kreativitet till att slutföra 25 påbörjade projekt? Somliga av dem nästan klara, andra halvfärdiga, några knappt påbörjade och ytterligare andra bara på idéstadiet. Mitt sätt att försöka få överblick är att skriva listor. Inköpslistor, att-göra-listor, att-ringa-till-listor, prioriteringslistor. Det måste finnas ett bättre sätt.

Jag läste (flera gånger!) David Allens bok "Få det gjort!" om hur man får svart bälte i vardagseffektivitet. Ett klart och tydligt system för att ta nya tag i alla gamla måste-göras-saker. På sätt och vis en storstädning i hjärnan, som ska fånga upp alla lösa trådar så att kreativiteten och motivationen ska komma tillbaka. Boken är som Feng Shui fast för män, med mindre positiv-energi-prat och mer handfasta tips.

Men steget från att läsa till att genomföra är stort och jag ser fram emot all energi och kreativitet jag ska berusas av när detta verkligen händer. Jag får nog ta nya tag i det projektet någon gång snart.

2010-02-05T15:26:00.003+01:00

Härliga vinterdagar och öde sommarhagar

Dagar som idag kan jag instämma med sambon om att vintern är härlig, temperatur kring nollan, gnistrande snö, nästan vindstilla och klarblå himmel. Glada hästar och hundar som leker, rullar sig och njuter av snön.

Men något som förvånar mig är alla stora hagar som står tomma och öde under stora delar av året. Både på mindre gårdar och på stora anläggningar ser man hästarna gå i små grusrasthagar, medan stora härliga gräshagar breder ut sig på andra sidan staketen. Dessa används flitigt under sommarmånaderna men står sedan tomma från september till maj, och jag har inte en aning om varför.

Är det för att "spara" hagarna till betet? Använd dem då fram till mars, så hinner hagarna återhämta sig till sommarbetet. Å andra sidan är det bättre för hästarna att kontinuerligt gå på gräs eftersom en plötslig övergång vid betessläpp kan orsaka fång och/eller kolik.

Är det för att minska parasittrycket? Glöm det, både blod- och spolmask övervintrar på betet och styngflugor övervintrar i hästens magsäck (www.agria.se).

Är det ren och skär bekvämlighet? Ja, det är jobbigt att gå och hämta hästarna längst bort i den stora hagen, och ja, det är jobbigt att bära vatten och hö ända dit, men det väger lätt jämfört med fördelarna.

Använd "sommarhagarna" så mycket som möjligt eftersom det ger hästen större möjligheter att få utlopp för sitt naturliga behov av att ströva och beta. Den ständiga rörelsen främjar funktionen hos rörelseapparaten, och det ständiga tuggandet främjar mag- och tarmkanalen. Övergången till sommarbetet blir successiv och skonsam. Träna hästen att komma när du kallar, så slipper du gå hela vägen och hämta den när den står längst bort i hagen. Den galoppen till grinden gör gott för hjärta och lungor.

Att bereda hästen möjlighet att bete sig naturligt lägger grunden till en harmonisk häst, minskar risken för stereotypa beteenden, t.ex. vävning och krubbitning, och gör hästen trevligare att hantera. Dessutom ökar hållbarheten, för hur mår en kropp skapt för ständig rörelse av att stå stilla 23 timmar om dygnet? I år träder nya bestämmelser i kraft angående rastning och utevistelse för hästar.

Vet du vad som gäller? Läs Djurskyddsmyndighetens föreskrifter och allmänna råd om hästhållning, 5 kapitlet.

2010-01-04T16:21:00.004+01:00

Om julskinka, konsumentmakt och en slumrande rabiat vegan

Nu är (äntligen) julen slut! Snart ska jag packa undan julgardiner och adventsljusstakar och börja jobba på att infria nyårslöftena. Ett av dem är att äta bättre, nyttigare mat, mer hemlagat, mer ekologiskt än tidigare år. Eftersom jag inte äter kött så tillhör jag skaran som med rent samvete kan förfasa mig över skräckpropagandan för köttindustrin, så som den presenterades lagom till julen 2009. Det är dags för konsumenterna att säga sitt, vill man stödja sådan verksamhet eller inte?

Konsumenternas makt är större än vi kanske tror, det öppna och massiva stödet för Skånemejerier (också detta under 2009) gav resultatet, skånsk mjölk finns fortfarande tillgänglig i våra butikskedjor. Använd denna makt, och använd den väl! Påtryckningar från tre omtänksamma och ibland något påstridiga döttrar resulterade i att min pappa inhandlade 2009 års julskinka på Ängavallen utanför Trelleborg. Ekologiskt uppfödd utan medicinering och slaktad på Ängavallen "helt stressfritt under värdiga former" som det står på deras hemsida. Den kostade visserligen några gånger mer per kg än traditionell julskinka, men smaken av ett rent samvete är svårslagen.

Det kan självklart tyckas märkligt att jag som vegetarian uppmanar till köp av julskinka, men jag vet ju att skinkan kommer alltid att finnas med på julbordet, det finns inget jag kan göra åt det. Jag tillhör inte den grupp vegetarianer som predikar för allt och alla om hur förkastligt det är att äta kött, min uppfattning är att det är upp till var och en vad man stoppar i sig, men man ska veta varifrån maten kommer.

Som vegetarian får man ofta i sällskap med nya bekantskaper svara på en mängd frågor om hur och vad och varför. Så länge frågorna ställs av genuint intresse eller av artighet så är allting frid och fröjd, och då svarar jag mer än gärna, men när det börjar glida över mot korsförhör och ifrågasättanden så är det dags för en varning. Tänk efter före. Vill du verkligen ge dig in en debatt om moraliskt ställningstagande, näringsvärde och 840 miljoner svältande människor? Om inte, väck inte den rabiata militanta vegan som sover... ät du ditt så äter jag mitt.

www.angavallen.se

2009-12-10T12:50:00.002+01:00

Hur man slår fyra flugor i en smäll

Mina hästar uppskattar att komma in från hagen medan det fortfarande finns en gnutta dagsljus, det märks särskilt på det äldsta stoet som är betydligt piggare de dagar hon kommer in vid tre-fyratiden istället för sex-sju. Således läggs rutinerna i mesta möjliga mån efter detta. Fördelarna är flera, vilket blev tydligare än vanligt idag. Så här gör man för att slå fyra flugor i en smäll genom att ta in hästarna i dagsljus, man lägger ut ett spår i hagen till hunden!

1. Hästarna kommer in i tid.
2. Hunden aktiveras mentalt (= en trött och nöjd hund resten av dagen)
3. Matte aktiveras fysiskt (genom att först lägga ut spåret och sedan gå det med hunden så får jag gå hela sträckan två gånger, vilket nog motsvarar ungefär halva tomtelatten som jag tänkte dricka i eftermiddag)
4. När jag ändå traskar runt hela hagen (två gånger) hinner jag kolla att staketet är helt.

Nackdelar? Inga, förutom att hunden ätit hästbajs och rullat sig i något annat lagom ofräscht, att mina skor är fullständigt täckta med lera och att hästarna idiotförklarade mig medan jag lade ut spåret. Så under förutsättning att jag slipper bada hunden finns det på det hela taget inga nackdelar att prata om. Inte för mig, men kanske för sambon som blir den ofrivillige badmästaren ikväll. Undrar vem som kommer att bli blötast, han eller hunden.

2009-11-10T13:49:00.005+01:00

Den skånska vintern är här! Glow in the dark!

Vinter är för mig den sanslöst långa tiden från 1 november till 28 februari, d.v.s. hela 120 dagar. Det spelar inte så stor roll ifall meteorologerna är av en annan åsikt gällande definition av årstiden, med snålblåst och varierande mängder regn 110 av dessa 120 dagar faller vädret utan tvekan under rubriken skånsk råkall vinter. Blöta, leriga hästar med blöta, leriga täcken och blöta, leriga ben. Höet blåser omkring i hagarna. Skorna fastnar och försvinner någonstans i lervällingen. Och dessutom mörkret. Skymning redan vid fyra, becksvart vid halv sex.

Jag (och periodvis även sambon) försöker intala mig att det finns goda sidor med vintern, men det går inte så bra. Det enda positiva jag kan komma på är att det i alla fall inte är fruset och hårt i marken eftersom temperaturen oftast ligger mellan 0 och 10 plusgrader. Sambon pratar lyriskt om gnistrande snö, stjärnklara bitande kalla vinternätter, blå himmel, hög luft och skidåkning. Behöver jag berätta att han inte är uppvuxen med vinter à la Skåne? Om det överhuvudtaget kommer någon snö alls så är det i form av ett rytande oväder med trafikkaos i spåren, några enstaka dagar med snöklampar under hästarnas fötter och sedan veckor av smutsgrått, halvsmält slask.

Något som är viktigt att komma ihåg, egentligen året om, men i synnerhet vid den här tiden, är reflexer. Både på häst och ryttare. Både i mörker och dagsljus (eller vad man nu ska kalla det, "ljus" är lite skrattretande). Utan reflexer syns du i princip lika dåligt en gråmulen dag som i totalt mörker, de flesta hästar är mer eller mindre kamouflagefärgade och så även de flesta ridkläder. Jag vet också att en reflexväst kanske inte är det allra chicaste man kan bli sedd i, men det är direkt oansvarigt att inte se till att man syns. Oansvarigt mot sig själv, sin häst och sina medtrafikanter. Det finns inte heller några ursäkter som kommer att kännas giltiga den dag det händer en olycka (hann inte/det var ljust när jag red ut/de är fula/jag skulle bara skritta lite) för att du och hästen inte syntes i tid.

På med reflexerna! Glow in the dark! Och nu är det bara 110 dagar kvar till våren!

2009-10-16T10:52:00.002+02:00

Hälta, ridvärldens tristaste ord? Och pms, ryttarinnevärldens tristaste ord?

Det finns ett amerikanskt ordspråk som fritt översatt lyder så här: "Det finns tre sorters hästar. De som har varit halta, de som är halta och de som kommer att bli halta". Nu har även jag drabbats, eller snarare min häst. "Prinsessan" som annars hållit sig sjukdoms- och skadefri länge har fått en spricka i griffelbenet, hon har troligtvis lyckats sparka sig själv under några krumbukter i hagen eller möjligen i boxen.

Sex veckors konvalescens väntar, och något ändrade rutiner för frökens hagvistelse. Min inställning är att hästar ska vara ute så mycket det går för att må bra, således är mina hästar ute från ca 8 på morgonen till någon gång mellan 16 och 20, beroende på vädret. Så även min skadade sessa, efter veterinärens godkännande. Nyheten är att hon nu ska ha benskydd i hagen, varje dag utan undantag. Och stallbandage på nätterna för att inte slå upp skadan när hon lägger/reser sig i boxen.

Min tålmodiga pappa (som sköter morgonrutinerna över 300 dagar/år) tar det extra fixandet med benskydden med ro, men inte sessan. Hon har mycket lägligt börjat brunsta nu, med vissa attitydproblem till följd. Att byta benskydd varje morgon blir ett utmärkt tillfälle för henne att demonstrera sin integritet på. Pappa tar helt sonika ut henne i stallgången och byter där, varpå hela protesten går om intet, inte riktigt vad sessan hade tänkt sig...

Viss irritation från pappas sida, fullt förståeligt, det är inte särskilt trevligt gjort att vända rumpan till i boxen, stryka öronen och hota med bak- och framben. Trots det kan jag förstå sessan också. Oss hästtjejer emellan, vi som vet vad det innebär att ha pms, är det inte så vi också skulle vilja göra några dagar varje månad? Vända ryggen till, bitas och sparkas?

2009-10-09T12:01:00.002+02:00

Be prepared - nu är det höst (och snart kommer vintern)

Jag bävar alltid inför hösten och vintern. Mörkt, trist, grått, regnigt, kallt och blåsigt. Våta täcken, leriga hästben och (människo-)skor som inte håller tätt. Hästarna uppstressade av blåsten, minsta prassel = farliga troll i buskarna. Sedan kommer djävulens favoritpåhitt, vintern, med snöblandat regn (den kylan går genom alla klädlager), bottenfruset vatten i hagarna, snöklumpar under (häst-)skorna och konstant 15m/s från november till mars.

Bästa sättet för mig att stå ut under den här tiden är att hålla hög beredskap. Mitt kontrollbehov löper amok och ger sig uttryck genom en ständig strävan efter att vara Redo (och jag har inte ens varit scout). Samtliga hästars samtliga täcken ska vara klara att användas när som helst, hela, rena, impregnerade, inprovade, preussiskt vikta och upphängda nära till hands i stallet, vart och ett på sin plats. Helst i dubbla uppsättningar eftersom torktiden efter en heldag i regn och rusk är längre än tiden de tillbringar inne under natten, och givetvis ska inte brist på torra täcken få hålla mina hästar inne från hagen. Ländtäcken, skrittäcken, walkerrug och fleecetäcken likaså.

Trots att risken för att bli insnöad (och således oförmögen att hämta hem foder) är löjligt liten i vår del av landet så inbegriper denna beredskap även foder och dylikt. Fodersäckarna ska finnas där, rätt sort, rätt antal på rätt plats och helst staplade på samma håll. Foderspannar och höpåsar förberedda och packade.

När sedan alla lindor är tvättade och rullade, alla huvudlag putsade och alla krubbor fyllda, och det inte finns mer Alltid Redo-saker att göra för att fördriva tiden fram till mars, då är det dags för bokhyllan. Jag älskar att läsa hästböcker, jag kan läsa samma bok om och om igen med målet att memorera innehållet. Näringslära, anatomi, tömkörning, hästens rygg, you name it. Och feng shui.

Jag har dock ännu inte hittat någon bok om feng shui i stallet, och jag tvivlar starkt på att en sådan bok skulle uppskattas av sambon, med tanke på våra framtida planer på att bygga eget stall. Den boken får jag på ett listigt sätt försöka smyga in i byggplanerna så småningom. Kanske med en falskt omslag till hjälp, "Bygg ditt eget stall utan New-Age" eller kanske "Det flumfria stallet - en bygg det själv-guide". Vem vet, det kanske fungerar? Först gäller det bara att hitta den där boken, den borde ju finnas, tala om att nischa sig som författare!

2009-09-30T11:26:00.002+02:00

Små hästar - stora personligheter

Jag har varit iväg i två omgångar och masserat totalt nio haflingers. För mig som tidigare inte har varit så bekant med haflinger har rasen för mig varit en liten, tålig häst, fux med ljus man och svans. Så långt visade det sig stämma men du milde vilka skilda personligheter jag fick lära känna! Sju ston och två valacker, alla med sina särdrag. Några av de individer jag mötte kan du läsa om här.

Sto 1 som tydligt demonstrerade sin rang och integritet. Sto 2, först avvaktande men sedan milt accepterande både mig och beröringen. Sto 3 som efter otålig väntan inkl oräknat antal konster plötsligt blev blyg när det blev hennes tur, här var det största möjliga försiktighet som gällde från min sida, ingen ögonkontakt och mycket mjuk massage. Sto 4 somnade, det var hennes tredje behandling, hon kände sig bekväm med situationen och med mig. Valack 1 var som ett förvuxet föl eller som en knähund, en kelgris utan like. Valack 2 som en förvuxen shetlandsponny, "smakandes" på mig och mina kläder så fort han kom åt, knöt upp grimskaftet, kastade en borste på grannhästen...

Återigen blev jag påmind av vikten av att möta den enskilda hästen på dess speciella villkor. Detta är en del av tjusningen i att få lära känna så många olika hästar och den största lärdomen av det är respekt och ödmjukhet inför individen. Oavsett om man träffar just den hästen varje dag eller som i mitt fall ibland bara under en timmes tid så är kontakten man upplever i det här mötet med hästen som person(-lighet) mycket speciell.

Känslan är praktiskt taget omöjlig att sätta ord på och den värmer i hjärtat. Förutom det rent fysiska resultatet så är det den känslan jag vill ha med mig efter en avslutad behandling, och det är min innersta förhoppning att det är så hästarna jag möter och masserar ska uppleva mig. Att jag möter dem med respekt, ödmjukhet och värme i hjärtat.

2009-09-17T10:44:00.002+02:00

Tips och trix

Ta foto på din häst med jämna mellanrum för att lättare se förändringar i muskulaturen t.ex. vid igångsättning efter skada eller annan vila. Varannan vecka brukar räcka, spara i datorn för framtida utvärdering av träningen, gärna tillsammans med en logg över träningspassen. Hästen ska vara uppställd på plant underlag och fotot tas i helfigur från sidan.

Det långsiktiga uppbyggnadsarbetet kan ibland kännas oändligt och man kan bli tveksam över om det egentligen händer något med hästkroppen, om träningen ger rätt resultat i rätt tid. Då är det bra att kunna se tillbaka på hur hästen såg ut för 6-8-10 veckor sedan. Kanske en metod att tillämpa på sig själv också om man (som jag) blivit något försoffad, men än är det som tur är långt till beach 2010.

2009-09-07T22:40:00.002+02:00

Upp till kamp!

Nu är det på tiden att ridning erkänns som friskvård! Med det kommer möjligheten till friskvårdsbidrag som skattefri förmån, vilket gör att ännu fler kanske har råd att bry sig lite mer om sin hälsa. Idag kan en arbetsgivare belöna sina flitiga motionerande anställda med detta, men inte om den anställde väljer att ta hand om kropp och själ på hästryggen.

För den som tvivlar på ridningens värde i rehabilitering och friskvård rekommenderar jag följande: ta kontakt med närmaste ryttarförening och åk dit och hälsa på. Du kommer att mötas av människor som precis genomfört ett lyckat ridpass, högröda i ansiktet av den fysiska ansträngningen, leende från öra till öra av det psykiska välbefinnandet som kommer av samhörigheten med hästen. Det leendet ser likadana ut oavsett om det sitter på ett barn eller en vuxen, nybörjaren, motionären eller elitryttaren, lektionsryttaren eller hästägaren.

Samvaron med hästen har en utvecklande och läkande effekt både på kroppen och själen. Allra tydligast blir det om du har turen att hälsa på en ryttare med funktionshinder av ett eller annat slag. Det finns f.d. rullstolsburna som tack vare ridning återutvecklat balans och muskulatur till att gå själva. Är inte det friskvård så är ingenting friskvård.

Vill du dra ditt strå till stacken i debatten om ridning som friskvård? Gå in på http://www.namninsamling.se/index.php?sida=2&nid=1329 och skriv på du med. Och skicka länken till alla du tror håller med dig!

2009-09-06T20:58:00.003+02:00

...och nya skor till "prinsessan"

Mitt halvblodssto aka "prinsessan" har inga fantastiska hovar. De växer ganska fort men blir lätt lite platta, låga i trakterna och hon har en envis ytlig hovspricka på vänster fram, dessutom har hon långa kotor och trampar över rejält. Resultat? Hon slår sko, riskerar balltramp, belastar böjsenor och gaffelband samt trampar av sig en framsko lite då och då (företrädesvis på helgen, för att göra det besvärligt).

En gammal bekant sedan tiden på TRF har utbildat sig till hovslagare, så sagt och gjort, jag bad henne komma och ta sig en titt på stoets tassar. Risken för att man ska bli hemmablind är lika stor i stallet som någon annanstans så jag såg fram emot att höra hennes åsikt, och den fick jag! Halvblodsstoet fick nya skor och en lite annan verkning än tidigare. Sammanfattningsvis ska detta resultera i bättre grepp, snabbare överrullning, aktivering av strålen och något högre trakter, med avlastning av böjsenor och gaffelband som följd.

"Prinsessan" har alltid rört sig trevligt, men nu har hon fått något extra i steget, mer schvung, mer gnista. Det är uppenbart att hon verkar trivas med förändringen och än en gång får jag det bekräftat: våga (orka) fråga och ifrågasätta, för hästens skull! Inte för att jag som hästägare skulle veta mer om verkning än hovslagaren, men jag är sannerligen den som vet bäst hur hästen fungerar i vardagen.

Och jisses vad man lär sig mycket nytt, varje gång man ger luft åt tanken "kan man inte göra si?" eller "voffo gör man på detta viset?". Hovslagaren tar troligtvis inte illa upp, snarare tvärtom, vem vill inte mer än gärna berätta om det man gör bäst? Så kom igen och var en rumpnisse du också!

2009-09-06T20:21:00.005+02:00

Nya dojor till ponnyn...

De allra flesta småponnyer klarar sig bra barfota, så även min lille, tills vi började köra på grusvägar. Han började ömma i framfötterna och fick på skor fram. Så långt allt bra, grusvägarna var inget problem längre, men vänta bara. Att verka honom har aldrig varit några problem, han har stått lugnt och fint, men nu var han helt plötsligt i upplösningstillstånd när det kom till att lägga på skorna.

Ponnyn tyckte att det var så obehagligt att bli skodd, trots hovslagarens oändliga tålamod. Visst kan man sedera, men jag ville först (om möjligt) försöka lösa det ursprungliga problemet - ömma fötter - på annat sätt. Efter att ha testat med vanliga (pyttesmå) järnskor i två skoningsintervaller har jag nu gått över till "gummidojor", av flera skäl.

Han kan gå barfota i hagen och när han arbetar på mjukt underlag, vilket stimulerar hovens naturliga funktion.
Han kan gå skodd när det verkligen behövs och kan köras på grusväg utan att ömma.
Gummidojorna stötdämpar och halkskyddar bättre än järnskor på t.ex. asfalt.
Problemet löst utan att behöva sedera ponnyn, med fullgott resultat i alla fall.
Vi tar bort konfliktsituationen och minskar därmed skaderisken i samband med hovslagarbesök.
På sikt kommer det att bli lönsamt eftersom dels en verkning är billigare än en skoning, dels kommer gummidojorna att vara länge, de slits ju inte i "onödan".

Ja, jag vet, man får inte riktigt säga högt att det är bra när något är billigt, särskilt inte när det gäller hästägande. Men även om min ponny ska ha allt han behöver, oavsett pris, så gör det inte mig något när det bästa för honom råkar sammanfalla med det mest prisvärda. Då blir det ju pengar över att sätta in på om-ifall-att-kontot.

Om-ifall-att han blir sjuk, om-ifall-att han tar sönder sitt nya fina täcke, om-ifall-att jag hittar en jättesöt, pytteliten, ljusblå grimma, om-ifall-att...(fyll i själv)

www.easyboot.nu

2009-08-13T17:48:00.002+02:00

Läs en anatomibok ikväll!

Jag tillhör den märkliga sortens människor som inte läser romaner när det är läggdags. Den senaste veckan har jag plöjt igenom ytterligare en bok av Sara Wyche, veterinärkirurg, medan sambon som vanligt försjunkit i sina kriminalromaner. Det är den tredje boken jag har läst av samma författare, genom att först beskriva delar av hästens rörelseapparat på ett nästan kusligt pedagogiskt sätt får hon helheten att plötsligt framstå som självklar.

Böckerna kräver engagemang av läsaren, det är ingående beskrivningar av hästens leder, muskler, senor, ligament och nerver, men Sara Wyche presenterar det på ett sätt som gör det nästan omöjligt att sluta läsa. Visst, det är på engelska och inte den lättaste engelskan heller, men det är det väl värt. En ordbok bredvid sängen och en tålmodig sambo (som säger "oj" och "jasså" på rätt ställen) att visa de fina illustrationerna för, och det tog inte lång tid att läsa alla tre böckerna, första gången. För jag kommer definitivt att läsa dem om och om igen.

"The Horse's Muscles in Motion"
"Understanding the Horse's Back"
"The Anatomy of Riding"

2009-08-08T13:58:00.002+02:00

Hur ligger sadeln? Gör ett Rorschachtest!

Lite då och då gör jag ett busenkelt test för att kolla av hur sadeln ligger. Rentvättad, ljus vojlock + välryktad men inte nybadad häst + en stunds ridning = tydliga spår på vojlockens undersida. Mönstret som framträder påminner om de bilder som används i Rorschachtesterna, men är som tur är lättare att tyda. Det är ett ganska grovt verktyg som naturligtvis inte ersätter en utbildad sadelinprovare, men man kan ändå tydligt se om sadeln ligger an helt eller delvis längs med bossorna, om den har haft mer kontakt på höger eller vänster sida och om den (hemska tanke) har legat an punktvis mer någonstans.

Varför då detta ojämna resultat? Hästen kan vara ojämnt musklad och/eller röra sig olika i höger och vänster sida. Sadeln kan vara ojämnt stoppad/nedsutten, och sist men inte minst kan ryttaren inverka snett. Många möjliga orsaker som kan kräva professionell hjälp att åtgärda, men ibland kan uteslutningsmetoden vara till hjälp för att komma igång med problemlösningen. Gör om testet med en ny vojlock, jämför resultaten! Tänk på att rida någorlunda likadana pass (längd, intensitet, underlag...) för att få ett jämförbart resultat.

Låt någon annan rida samma häst i din sadel om du tror att ojämnheten kommer från dig själv.
Prova att rida samma häst men med en annan sadel.
Testa att rida en annan häst men i din sadel.

Nu har du antagligen mer på fötterna och kan börja fundera på vem du ska vända dig till för att få rätt hjälp. Veterinär, hovslagare, hästmassör? Tränare, sadelutprovare? Om ojämnheten ligger hos dig som ryttare kan kiropraktik, massage och hjälp med träning utan häst vara svaret för att få en jämnare kropp och inverkan i ridningen.

Som vanligt vinner både du och hästen på att arbeta bort oliksidigheterna, för ju jämnare hästen (och du själv) är, desto högre prestationer och längre hållbarhet kan du förvänta dig. Dessutom minskar risken för överansträngning och skador både på häst och människa, så ta fram den fina vita vojlocken då och då även om du inte tävlar!

2009-07-27T10:28:00.003+02:00

Att se sin häst under en annan ryttare

Igår följde en f.d. elev till mig med till stallet, nu när ridskolorna har sommaruppehåll så blev det långt mellan gångerna för hennes skull. Min slutsats av besöket är att det är mycket, mycket givande att se sin häst arbeta under någon annan ryttare då och då. Även om det tog lite längre tid för E att få mitt halvblodssto att slappna av (det var andra gången någonsin som de två arbetade tillsammans) så vägdes det mer än väl upp av den härliga framåtbjudningen i ett lite friskare tempo än det jag själv brukar rida i. Definitivt en tankeställare och mycket roligt att se, jag hoppas att E vill komma ut och rida fler gånger.

Det är nyttigt att se sin häst arbeta tillsammans med någon annan, man får nya infallsvinklar på sin egen ridning och hästen får omväxling både för kropp och hjärna. Det är dessutom något av en egotripp att stå där bredvid, mysa och konstatera för sig själv "så fint hästen samarbetar med en ny ryttare". Sist men inte minst är det också en liten klapp på axeln till sig själv, "för visst ÄR det en väldigt trevlig häst att titta på"!

2009-07-21T23:51:00.003+02:00

Om rakriktning, liksidighet och kreativitet

Vi jobbar ständigt för att rakrikta våra hästar, d.v.s. få höger- och vänstersidan att arbeta lika mycket. Målet med rakriktning är att hästarna ska bli lika starka, lika musklade och lika smidiga i höger- och vänstersidan. Vinsten med detta är inte bara en trevligare häst att rida, man minskar också risken för överbelastning och skador. Men hur rakriktade är vi ryttare?

Eftersom jag är utpräglat högerhänt så använder jag naturligtvis min högra hand och arm mycket mer än min vänstra i min vardag, vilket resulterar i oliksidighet i muskulaturen. Jag är alltså inte rakriktad. Trots många års dansträning (ja jag vet, det är länge sedan nu, men ändå!), numera ersatt av yoga, båda träningsformerna med fokus på kroppskontroll, så är jag lik förbaskat oliksidig. Detta får effekter i ridningen och är något vi ryttare ständigt måste arbeta med, utan häst.

Fundera på hur du gör i din vardag. Mockar du med redskapen i samma grepp (höger hand i handtaget och vänster mitt på kvastskaftet?) i varje box, varje dag? Vilken hand bär du matkassen med? Borstar tänderna? Alternera! Förutom en jämnare musklad kropp och effekten det kommer att ge på din ridning så sägs det stimulera kreativiteten att göra vardagliga saker på ett nytt sätt, om det så bara är att borsta tänderna med vänster hand istället för höger.

Så för din kropp, din häst och din kreativitets skull, byt ut en vana (kanske inte just vanan att köra på höger sida av vägen, dock) och se vad som händer. Kanske blir det du som uppfinner mockningsroboten?

2009-07-16T10:47:00.002+02:00

Bantning enligt hundmetoden

Vid det årliga vaccinationsbesöket hos veterinären fick jag bekräftat det jag misstänkt i en tid. Hunden är för tung och ordinerad bantning är ett faktum. S som året innan hade en matchvikt på 35 kg hade lagt på sig och vägde närmre 40 kg. Detta togs såklart på allvar och nu är det en sakta bantning som gäller, till nästa vaccination bör hon vara tillbaka på sina stadiga 35, allt enligt veterinärens rekommendationer.

Sagt och gjort, lite mindre matportioner och lite mer motion ska väl skrämma bort de där extrakilona på ett års tid, det syns redan skillnad på vovvens kroppsform efter bara några månader. Förhoppningsvis kommer det även att skrämma bort några extrakilon på matte, dock inte med 35 kg som målvikt.

2009-07-14T19:42:00.006+02:00

Dags att stödfodra (eller dansa regndans)

Trots att det bara är juli så har jag redan fått plocka fram höet, de senaste torra veckorna har slagit ut större delen av betet. Förhoppningsvis återhämtar det sig lite nu med regnet, men tills vidare är det alltså stödfodring som gäller. Att t.o.m. shettisen föredrar hö framför de förtorkade stråna i hagen säger ju det mesta om betets näringsvärde för tillfället.

Jag har haft funderingar på att prova på regndans, men eftersom jag känner viss tveksamhet gällande min kompetens på det området så är det väl säkrast att jag håller mig till traditionella metoder för att påverka vädret, d.v.s. hålla tummarna för regn och kanske be vår kära hö- och halmproducent ta fram slåttern. Det senare alternativet brukar göra susen.

2009-07-06T21:03:00.004+02:00

Att avmaska eller att inte avmaska - det är frågan

Precis som de flesta andra hästägare har jag avmaskat på rutin (och på inrådan från husveterinären) två gånger om året fram tills för något år sedan när alla avmaskningsmedel blev receptbelagda. Min spontana reaktion på förändringen var en djup, innerlig och besvärad suck - "men vad KRÅNGLIGT allting blev nu!"

Men när jag i nästa andetag tänkte längre än näsan räckte så insåg jag att det egentligen inte är särskilt krångligt utan faktiskt ganska smart. Ett enkelt test, ett snabbt labb-svar på mailen och vips var alla fördelarna med att inte rutinavmaska solklara.

man bidrar inte till att göra inälvsparasiter resistenta (vem vill ha muterade maskar som ingenting biter på?)
man får koll på hur maskläget är i hästen och till viss del i hagen (dags att byta hage med kossorna bredvid?)
man slipper stoppa i hästen kemikalier i onödan (särskilt viktigt om din häst har känslig mage och tarm)

Mycket av vårt tänk när det gäller hästhållning grundar sig på hur man "alltid" har gjort, vilket ofta är rätt men inte alltid. Ta inte gamla sanningar för givna utan våga tänka själv, våga ifrågasätta och ta reda på hur det egentligen ligger till. Det ingår i vårt ansvar som djurägare.

2009-07-04T15:38:00.004+02:00

Från koja till slott

Sedan vi fick en tredje undulat i hushållet så har buren känts lite trång. Nu har vi äntligen investerat i en ny, fin bur, inrett den och schasat över de små huliganerna. De sitter tätt tillsammans på den översta pinnen, tittar sig storögt omkring och fyller ca 1% av volymen i buren...

Sambon, som är uppvuxen på en gård med äggproduktion, suckade när jag valde ut den största (och dyraste!) modellen och påpekade att det var visst en väldig skillnad på reglerna för undulater och hönor vad gäller burstorlek. Efter övergång till Kraväggsproduktion är det inte längre ett problem just på den gården, men det finns fortfarande en hel del att kämpa för när det gäller burhönsen i Sverige.

Regler för burstorlekar för undulater finns på http://www.sjv.se/ och för den som vill hjälpa hönsen att flytta från koja till slott rekommenderar jag ett besök på http://www.djurensratt.se/. Och köp Kravägg! Bättre för hönsen, bättre för miljön (ekologiskt producerade) och bättre för oss konsumenter eftersom de dessutom är godare! Tala om win-win-situation!

2009-07-03T15:15:00.005+02:00

Sol, vind och vatten

Med sommar och sol (och betesgång) kommer de gamla vanliga sommarplågorna. Nu tänkte jag inte direkt på den obligatoriska sommarproduktionen av hits av gamla välkända artister, utan snarare flygfän, fästingar och problem med hettan...

Jag har aldrig gillat de kemiska flugmedlen som finns i handeln, bara tanken på att spraya mina hästar med något som är dödskallemärkt tar emot, men vad ska man göra? Efter ett tips från en massagekund testade jag att spraya mina hästar med en svag ättikslösning, jag hade inte så höga förhoppningar men det funkar faktiskt! I ett utbrott av frustration över alla flugor sprayade jag också boxväggarna när jag hade mockat ur E's box inför betet. Resultat? Dagen efter fanns det inte en fluga i boxen.

Med facit i hand känns valet inte svårt. Visst, jag får applicera det varje dag och det luktar inlagd gurka i hagen, men man slipper fästingar och faktiskt en hel del av flygfäna också. Och man slipper dödskallar!

2009-07-01T16:56:00.002+02:00

Äntligen sommar!

Själv tycker jag att sommaren är den bästa tiden på året när hästarna kan vara ute även på nätterna. De tycks njuta av sommarvärmen och av att kunna ströva och beta dygnet runt. Och visst är det skönt att slippa mocka varje dag! Hela året har jag (precis som Per Gessle) väntat på juni, juli, augusti. Och jag tror att hästarna också har väntat och längtat efter detta.